Upside down
Den senaste veckan har jag känt mer och mer att jag inte riktigt trivdes hos Susan och Richard. Sedan Maggie lämnade oss för ca en månad sedan har jag ibland känt mig ensam. Speciellt eftersom Susan och Richard är gamla. Något som fick mig att börja fundera var när Maggie berättade för mig att hon uppskattade att ha syskon i den nya familjen.
Efter homecoming följde jag med Kristyna hem, en tjej i cross countryteamet. Jag sov där men sov inte bra. När jag tänkte på min situation fick jag tårar i ögonen. Jag kände att jag inte kunde ha det så längre. Direkt när jag kom hem pratade jag med pappa på Skype. Jag var så ledsen och jag ville bara lämna huset. Eftersom de är gamla har jag känt att jag inte har velat använda min mobil och dator så mycket som jag egentligen ville och hade behov av. När jag var hos Deb, min lokala kontaktperson för någon vecka sedan såg hur de använde sina mobiler. Det gjorde mig lite frustrerad, jag kände att jag ville ha det lite enklare.
Eftersom min svenska familj inte är här med mig har jag upptäckt att jag har behov av att känna att jag har föräldrar här. Jag såg inte Susan och Richard som föräldrar, de var som mor- eller farföräldrar till mig.
Som jag skrev så pratade jag mycket med de andra utbytesstudenterna i lördags och jag såg bilder på de från Washington D.C, de har paddlat kanot, varit på fotbollsmatch osv. Jag har inte direkt upplevt något mer än att vara med kompisar. Jag var alltid med kompisar på helgerna och var inte så mycket med min värdfamilj. Jag vill uppleva mer, det är därför jag är här och jag kände att jag inte levde det liv som jag vill.
Så, med andra ord har mitt liv varit upp- och ner framförallt i måndags då jag faktiskt lämnade deras hus. De pratade med Deb och nu är de väldigt arga på både mig och Deb. De tycker att vi sprider dåligt rykte om de. Susan och Richard var riktigt upprörda när jag lämnade. De kommer gå vidare med detta till State Department och min amerikanska organisation. De tycker att vi har hanterat detta på ett felaktigt sätt.
Hur som helst, nu bor jag med Anna, en av mina vänner tills jag har hittat en permanent familj. En yngre och aktivare familj med barn. Jag pratar med många i skolan och alla är otroligt hjälpsamma. De säger direkt att de ska fråga sina föräldrar. Dock känner jag ingen stress. Annas familj är supertrevlig och välkomnande och de säger att jag kan bo här så länge jag behöver. Om jag har förstått det rätt funderar de på att bli min permanenta värdfamilj. Förutom Anna som är 16,5 år har de Elisabeth som är 19, Josef 15, Magdalena 13 och Damian 9.
Det är supertråkigt att det blev så här och söndag och måndag var riktigt tuffa dagar för mig. När jag packade alla mina saker skakade jag, det tog mig 30 min.
Allt är okej med mig igen! Hoppas allt är bra med alla där hemma.
Kommentarer
Postat av: Gunilla
Som läget plötsligt kan förändras. Det är inte så mycket vi vet om morgondagen. Men du har ju lyckats lösa problemen riktigt bra och kommer säkert att ha nytta av erfarenheten någon gång framöver.
Hoppas i alla fall att temaveckan blev ett kul minne. Väldigt eleganta naglar. Och elegant klädda var ni också på festen.
Har du kommit igång med träningen efter förkylningen och annan turbulens? Jag sprang i måndags igen men håller mig till 4,5 km, vilket i och för sig känns helt okej.
Den 7/12 ska vi förresten utnyttja ditt presentkort och bli bortskämda på Trivas på Råå.
Ha det så bra.
Kram Gunilla
Svar:
hannaanilsson.blogg.se
Trackback
