hannaanilsson.blogg.se

Spenderade helgen hos Deb, min kontaktperson. Hon har en dansk utbytesstudent i år, Emma. I lördags åkte vi till Monticello, Thomas Jeffersons hus tillsammans med Lisa Jims ryska utbytesstudent och Jacob, en tysk utbytesstudent. Jim är hans kontaktperson. Väldigt kul att träffa utbytesstudenterna igen!

 

Nu börjar det verkligen närma sig. Om exakt två månader är jag på svensk mark igen. Har väldigt blandade känslor. Försöker verkligen njuta av den sista tiden här men samtidigt kan jag inte sluta tänka på att jag kommer lämna alla jag umgås med här varje dag. Jag längtar dock efter att få träffa alla där hemma igen. Helt ofattbart att det är hela 8 månader sedan jag fick den där härliga kramen från min familj och vänner, gick på gatorna i Helsingborg, tog den mysiga fikan efter skolan och sov i min egen säng. 

 

Hade en supermysig påsk! Hoppas ni alla hade detsamma!

 

Något som är väldigt annorlunda här jämfört med Sverige är vädret. Det varierar otroligt mycket från dag till dag här. I helgen var det superfint väder. Soligt och ca 25-28 grader både i lördags och söndags. Idag, två dagar senare har det regnat hela dagen och inatt ska temperaturen sjunka till under nollan.

 

Helgen var otroligt hektisk men det är såklart mitt eget val. Väldigt kul att umgås med alla vännerna jag har träffat här. De är helt underbara!

 

Igår kom ett "departure kit" i brevlådan från min amerikanska organisation. Just nu har jag otroligt mycket att göra hela tiden vilket får tiden att gå ännu fortare. I detta läget skulle jag bara vilja stanna tiden. Allt är verkligen toppen och jag vill verkligen inte lämna allt som jag har byggt upp här. Att jag dessutom fick det häftet med papper inför avresa igår hjälpte inte. Det känns så overkligt att jag har endast två månader kvar här. Det är bara 8 veckor, 8 helger att umgås med alla vännerna här. Därefter kommer det dröja länge innan jag ser de igen och det kommer aldrig bli som det är nu igen. Har lite panik... Det börjar verkligen kännas att det börjar närma sig med stormsteg. Det är en konstig känsla för nu börjar jag tänka lite extra på där hemma och allt vad det innebär. Jag är van vid detta livet här och ska snart vänja mig vid livet jag hade tidigare. Mycket känslor och förändringar...

 

Elizabeth, Magdalena och jag åkte till DC i lördags. Vi körde till en tågstation som heter Vienna och tog sedan tåget in till city. Denna gång fick jag sett andra delar av DC, som till exempel Chinatown, Ford's Theatre, the FBI building och post office tower (såg staden från ovan). Såg även Vita Huset, Washington monumentet, minnesmärket för andra världskriget och minnesmärket för Abraham Lincoln igen. Sedan sist jag var i DC har de fyllt fontänerna med vatten och även "dammen" framför the Washington monument så att det reflekteras i vattnet. Dessutom har det börjat bli grönt vilket var nice! 

 

I fredags såg jag min första basebollmatch med Ashley, Alexis och Kelsey. I början hade jag ingen aning vad de höll på med där ute men det tog faktiskt inte så lång tid innan jag började förstå baseboll. Jag har sett många fotbollsmatcher men förstår det fortfarande lika lite som jag gjorde på första matchen. Enligt mig är amerikansk fotboll väldigt komplicerat... Men baseboll var väldigt kul och de spelade dessutom mot Skyline, vår rival. Även båda lagen vann!

 

Jag ber så hemskt mycket om ursäkt för den dåliga uppdateringen. Denna veckan har varit extremt busy. Har kommit hem sent varje kväll på grund av fotbollsmatcher. Dock är det bara kul när mycket händer här. 

Jag pratar med de andra utbytesstudenterna varje dag och igår pratade vi om hur konstigt det känns att tänka tillbaka på när vi precis hade kommit hit. Hur mycket som har förändrats och hur vi har utvecklats. Dessutom nämnde Yan, brasilianaren att vi bara har 10 veckor kvar här innan vi åker hem igen. Den tanken har inte slått mig. Känns sjukt konstigt och overkligt. Å ena sidan vill jag träffa alla hemma i Sverige igen efter en otroligt lång tid känns det som. Samtidigt har jag byggt upp otroligt mycket här som jag inte kan föreställa mig att lämna och i princip aldrig se igen. Väldigt blandade känslor...